Inför valet 2026 befinner sig de rödgröna partierna i ett läge där omvärldens oro, klimatkrisens påtaglighet och den sociala orättvisan i samhället allt mer formar människors vardag. I det politiska landskap som växt fram sedan valet 2022 har högersidans regeringsinnehav präglats av stram retorik, osäkra samarbeten och ett ökande avstånd mellan makthavare och medborgare. Det här öppnar ett fönster för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att tydligare definiera sitt alternativ – inte bara som en opposition, utan som en rörelse för framtiden. Men för att lyckas krävs något mer än att kritisera regeringen. De måste erbjuda en vision som upplevs som både möjlig och efterlängtad.
När samhällsdebatten allt oftare kretsar kring brott och straff, migration och trygghet, riskerar sociala och ekonomiska frågor att hamna i skymundan. Här ligger en avgörande möjlighet för de rödgröna. Att åter lyfta fram de klassiska vänsterfrågorna – jämlikhet, bostäder, utbildning, arbetsrätt – men göra det med ett språk och en energi som går bortom det invanda, där politik inte handlar om teknikaliteter utan om livets möjligheter. En politik som vågar prata om att ett annat samhälle är möjligt, samtidigt som den är förankrad i konkreta förbättringar som människor faktiskt kan föreställa sig i sin egen vardag.
För att denna strategi ska fungera krävs en ny sorts samverkan mellan partierna. Inte i form av gemensamma program eller valplattformar, utan i att förstärka varandras profil utan att sudda ut skillnaderna. Socialdemokraterna behöver kliva fram som ett tydligt regeringsalternativ med framtidstro, inte som ett nostalgiskt förvaltarparti. Vänsterpartiet måste fortsätta växa genom att kombinera radikalitet med seriositet, särskilt i frågor som rör välfärd och arbetsvillkor. Miljöpartiet å sin sida har en chans att göra klimatfrågan till en berättelse om rättvisa, trygghet och innovation – istället för en fråga om uppoffringar och förbud. Genom att inte konkurrera med varandra om varje väljare, utan istället komplettera varandras styrkor, kan de skapa en mer trovärdig helhet i väljarnas ögon.
Men en stor del av framgången ligger inte bara i vad som sägs, utan hur det sägs. De rödgröna måste vinna tillbaka berättelsen om framtiden. Det räcker inte att säga att det går att bygga bort segregationen eller att alla barn ska ha en trygg skolgång – det måste kännas i människors hjärtan att det är sant. För att uppnå det krävs att retoriken förändras. Inte genom att låna högerns språk, utan genom att våga tala klarspråk. En politik som beskriver verkligheten som den är, med alla dess orättvisor, men som också pekar på en väg framåt som inger hopp. Det handlar om att ta människors oro på allvar utan att spela på rädsla. Om att tala om klimatkrisen utan att paralysera. Om att tala om trygghet utan att förfalla till kontrollpolitik.
En särskild utmaning för de rödgröna är att tala till de väljare som i tidigare val vänt ryggen åt vänstern – män i arbetaryrken, unga i förorten, landsbygdsbor som upplever sig förbisedda. Dessa grupper har i många fall fångats upp av Sverigedemokraternas löften om synlighet och förändring, men besvikelsen har börjat sätta in. Det skapas här en spricka som kan vidgas – om de rödgröna är modiga nog att lyssna och ödmjuka nog att förändra sin kontakt med väljarna. Den gamla uppdelningen mellan stad och land, mellan centrum och periferi, håller på att tappa sin kraft som förklaringsmodell. I stället kan de rödgröna börja formulera en politik för alla som hamnat mellan stolarna – oavsett var de bor.
De närmaste åren måste alltså användas till att bygga relationer, inte bara med väljare, utan med folkrörelser, föreningar, lokala initiativ. Det politiska projektet måste bottna i något större än en kampanj. Det handlar om att skapa en känsla av att man är med och bygger något, att rösta på vänstern inte är ett val man gör av plikt, utan av övertygelse.
Om de rödgröna partierna lyckas med detta – att tala till människors erfarenheter, att formulera en gemensam riktning utan att utplåna sina särdrag, att väcka framtidstro i en tid av cynism – då är valet 2026 inte bara ett val om makten. Det blir ett val om riktningen för Sverige under de kommande decennierna. Det är en chans att inte bara vinna röster, utan att vinna tillbaka framtiden.
